Jag var på Debaser Medis i fredags på en spelning anordnad av skivbolaget Labrador. Huvudnumret var Suburban Kids With Biblical Names som släpper en ny EP i början av februari. Jag älskade verkligen den förra skivan som nu har hunnit bli 4-5 år gammal. För ett par år sedan såg jag dom live och blev väldigt besviken och nu tänkte jag ge dom en ny chans. Någon mer chans kommer dom aldrig att få…
Om man fyller Debaser Medis och alla bara står still och ser frågande ut måste man väl förstå att man gör något fel? Ett band med så underbara låtar skulle kunna få hela stället att hoppa men istället spelar dom enbart nya låtar och 2 gamla som dom spelar på ett dåligt modifierat sätt. På scenen uppträder dom ignorant. Efter 5 låtar slutar dom och vill bli inklappade igen för att spela 2 låtar till. Otroligt dåligt!
Jag anser att det är en artists skyldighet att ge publiken det dom vill ha. En spelning sker på publikens villkor, publiken som faktiskt betalat för att se ett band dom tycker om. Själv bojkottar jag nu SKWBN tills dom lär sig att uppträda på publikens villkor.
Förbandet The Sound of Arrows gav dock publiken det dom ville ha med sin 80-talsinspirerade Erasure-pop. Dock låter dom platta när jag lyssnar på deras inspelningar och det kommer nog dröja innan dom blir något.
Det roligaste under kvällen var att vi kom att prata med en flicka som sedan visade sig vara sångerskan i Club 8, ett gammalt favoritband som dock inte gett ut något på ett tag. Enligt förstahandsuppgift kan jag nu meddela att dom finns kvar och lever men att det inte är något album på gång under den närmaste tiden. Senaste skivan släpptes 2007 och heter The Boy Who Couldn’t Stop Dreaming, mitt egen favoritalbum är Spring Came, Rain Fell från 2002. Här en remix av deras senaste singel:
[...] Suburban Kids With Biblical Names och skrev då ett inlägg där jag undrade om en spelning sker på artistens eller publikens villkor, efter Kleerups spelning i går skulle jag kunna kopiera den [...]