Insåg till min förskräckelse att jag nästan inte postat någon ingen svensk musik här på bloggen. Svensk pop som är min genre. Jag är sjukt svag för melankolisk svensk gitarrpop i stil med [ingenting] och Vapnet samt all musik som gränsar till deprimerande.
För att bättra statistiken postar jag här om Dungens femte album med den finurliga titeln ”4″ som var ett av de starkare svenska albumen i genren vardagspsykadelika under förra året. Dungen är också ett av de få banden som lyckas nå en stor och trogen utländs publik trots att dom sjunger på svenska.
Det här albumet spretar mellan stilarna. Från bluesig rock, mellan deprimerande pop till psykadelika. Trots spretigheten håller albumet ihop men kommer aldrig att fungera som bakgrundsmusik. Låten ”Mina damer och fasaner” sammanfattar soundet på skivan på ett rimligt bra sätt men man måste faktiskt lyssna på alla låtar för att förstå hur det låter.
